Imorse var det så dags att åka på mammografi, en uppföljande efterkontroll för att se att bröstcancern inte kommit tillbaka. Hädanefter kommer jag att få gå på kontroll en gång om året.
Jag visste att jag skulle bli kallad nu i mars och jag har bara gått och väntat på att få veta när. Jag har haft en oro i kroppen sedan igår, tänk om de ser att skiten har kommit tillbaka och alltihop börjar om igen? Nu när jag känner att jag blivit lite starkare och känner mig mer som mig själv igen..jag vet inte om jag skulle orka med det.
Det är tudelade känslor inför den här mammografin. Jag har väntat på den för jag vill ha en bekräftelse på att jag är "frisk" så att jag kan gå vidare med ett lugnare sinne och mindre oro. Samtidigt finns rädslan där för att de ska se något på undersökningen.
Dessutom litar jag inte helt på att det skulle synas, det gjorde ju inte det förra gången. Nu har jag hört att det är 3 % av all bröstcancer som inte syns/upptäcks på mammografi. Lite otroligt då att jag har träffat på flera andra kvinnor med den erfarenheten, bl.a. en i min bildterapigrupp.
Jag skulle vara på Samariterhemmet klockan 07.40 imorse. När jag fick kallelsen ringde jag för att försöka ändra till klockan 08.00 eller senare eftersom min dotters fritids öppnar 07.45, men jag fick svaret att det var omöjligt för det var så fullt.
Jag fick ta bussen 07.10 för att hinna, ganska trött eftersom jag vaknar vid femtiden nästan varje natt och har svårt att somna om.
Det verkar som om 07.40 är den första tiden och vi är tio kvinnor som står i kö för att betala i kassan. Under tiden som jag sitter i väntrummet studerar jag de andra. Alla är där för samma sak men ingen pratar med varann. Ett par kvinnor sitter till synes helt bekymmerslösa och bläddrar i skvallertidningar och andra sitter bara och väntar, en del ser mer oroliga ut. Jag undrar om det är någon mer än jag som redan har drabbats av bröstcancer och jag gissar på två kvinnor. Det är något med håret och deras kroppsspråk som gör att jag tror det.
Undrar om de andra sitter och tänker på samma saker som jag?
Jag blir inte klok på turordningen, vi får inte komma in i den ordning vi betalade i alla fall. En sköterska kommer och ropar upp två kvinnor i taget medan en annan bara tar en i taget. Jag får vänta. Det kommer in fler kvinnor som förmodligen har tid 07.50 och ett par av dem får oxå komma in före mig. Jag tycker inte om att sitta och vänta, jag blir mer nervös av det och när det väl var min tur, ca 08.10 så var jag gråtfärdig. Varför kunde jag inte få komma klockan 08.00 som jag bad om ifall jag ändå bara skulle sitta och vänta?
Själva undersökningen tar inte mer än ca tio minuter men tyvärr är den väldigt smärtsam. De klämmer och trycker ihop brösten så man tror att de ska spricka, det är inte särskilt skönt när man är öm på sitt opererade bröst. Tre gånger på varje sida dessutom..
Jag frågade efteråt om de kunde säga något om hur det såg ut men de sa bara att jag fick vänta tills onkologen hörde av sig, och det kan ta flera veckor..
För ca ett år sedan när jag var på mammografi förra gången, fick jag besked på en gång och då sa de ju att det inte syntes någonting (vilket lugnade mig) och då hade jag ändå bröstcancer som det senare visade sig..
När jag skulle gå ifrån kliniken fick jag sällskap av en annan kvinna som började prata med mig. Hon berättade bl.a. att hon haft bröstcancer och opererades för ca ett år sedan, precis som jag (och ja, hon var en av de två jag gissade på i väntrummet).
Jag visste att jag skulle bli kallad nu i mars och jag har bara gått och väntat på att få veta när. Jag har haft en oro i kroppen sedan igår, tänk om de ser att skiten har kommit tillbaka och alltihop börjar om igen? Nu när jag känner att jag blivit lite starkare och känner mig mer som mig själv igen..jag vet inte om jag skulle orka med det.
Det är tudelade känslor inför den här mammografin. Jag har väntat på den för jag vill ha en bekräftelse på att jag är "frisk" så att jag kan gå vidare med ett lugnare sinne och mindre oro. Samtidigt finns rädslan där för att de ska se något på undersökningen.
Dessutom litar jag inte helt på att det skulle synas, det gjorde ju inte det förra gången. Nu har jag hört att det är 3 % av all bröstcancer som inte syns/upptäcks på mammografi. Lite otroligt då att jag har träffat på flera andra kvinnor med den erfarenheten, bl.a. en i min bildterapigrupp.
Jag skulle vara på Samariterhemmet klockan 07.40 imorse. När jag fick kallelsen ringde jag för att försöka ändra till klockan 08.00 eller senare eftersom min dotters fritids öppnar 07.45, men jag fick svaret att det var omöjligt för det var så fullt.
Jag fick ta bussen 07.10 för att hinna, ganska trött eftersom jag vaknar vid femtiden nästan varje natt och har svårt att somna om.
Det verkar som om 07.40 är den första tiden och vi är tio kvinnor som står i kö för att betala i kassan. Under tiden som jag sitter i väntrummet studerar jag de andra. Alla är där för samma sak men ingen pratar med varann. Ett par kvinnor sitter till synes helt bekymmerslösa och bläddrar i skvallertidningar och andra sitter bara och väntar, en del ser mer oroliga ut. Jag undrar om det är någon mer än jag som redan har drabbats av bröstcancer och jag gissar på två kvinnor. Det är något med håret och deras kroppsspråk som gör att jag tror det.
Undrar om de andra sitter och tänker på samma saker som jag?
Jag blir inte klok på turordningen, vi får inte komma in i den ordning vi betalade i alla fall. En sköterska kommer och ropar upp två kvinnor i taget medan en annan bara tar en i taget. Jag får vänta. Det kommer in fler kvinnor som förmodligen har tid 07.50 och ett par av dem får oxå komma in före mig. Jag tycker inte om att sitta och vänta, jag blir mer nervös av det och när det väl var min tur, ca 08.10 så var jag gråtfärdig. Varför kunde jag inte få komma klockan 08.00 som jag bad om ifall jag ändå bara skulle sitta och vänta?
Själva undersökningen tar inte mer än ca tio minuter men tyvärr är den väldigt smärtsam. De klämmer och trycker ihop brösten så man tror att de ska spricka, det är inte särskilt skönt när man är öm på sitt opererade bröst. Tre gånger på varje sida dessutom..
Jag frågade efteråt om de kunde säga något om hur det såg ut men de sa bara att jag fick vänta tills onkologen hörde av sig, och det kan ta flera veckor..
För ca ett år sedan när jag var på mammografi förra gången, fick jag besked på en gång och då sa de ju att det inte syntes någonting (vilket lugnade mig) och då hade jag ändå bröstcancer som det senare visade sig..
När jag skulle gå ifrån kliniken fick jag sällskap av en annan kvinna som började prata med mig. Hon berättade bl.a. att hon haft bröstcancer och opererades för ca ett år sedan, precis som jag (och ja, hon var en av de två jag gissade på i väntrummet).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar