Jag hade gått några månader med en sårig bröstvårta som aldrig läkte ihop. Efter ett tag märkte jag att den även hade börjat växa, bröstvårtan blev tre gånger större än den andra. Det gjorde till slut väldigt ont och jag förstod att jag behövde söka vård. Jag trodde att det var någon slags svampinfektion och hade ingen tanke på att det kunde vara bröstcancer. Jag satt en kväll och googlade symptomen på nätet och kom ganska snart in på "Bröstcancer", vätska ur bröstet var ett symptom på det. Jag bröt ihop och började gråta, förstod direkt att det var det jag hade.
Jag tog kontakt med vårdcentralen och fick komma till en distriktssköterska ganska omgående. Hon sa till mig att om hon ansåg att en läkare behövde titta på såret så skulle hon ordna det. Jag hann inte mer än klä av mig innan sköterskan sa; "Jag vill nog att en läkare ska titta på det här"...Hon undersökte mig inte ens utan gick ut i korridoren och haffade en läkare som gick förbi. Han tittade och kände på bröstet och sa att det måste undersökas vidare. Jag visste då att det var cancer.
Jag fick sitta ner i korridoren och vänta medan sköterskan ordnade så att jag fick träffa en läkare som kunde prata lite mer med mig. Hon var jättegullig och sa att den läkaren, Ulf, var den bäste de hade på vårdcentralen. Ulf tog emot mig mellan två bokade patienter och undersökte mig noga. Han tittade på mig och sa allvarsamt; "Det behöver inte vara cancer men vi gör alla undersökningar för att verkligen kolla upp det". Det verkade inte som om de hade sett något liknande förut.
Sedan sa han oxå att jag inte skulle tänka att jag hade kommit "för sent", att jag borde ha kommit tidigare. Det viktigaste var att jag hade ringt och nu skulle det ordna sig.
Ulf skickade remiss till mammografi och jag fick vänta ca två veckor på den. Riktigt jobbiga två veckor.
När jag gjorde mammografin och även en noggrann ultraljudsundersökning visade den ingenting som de tolkade som cancer. En kvinnlig tysk läkare kramade mig och sa att det såg bra ut. Jag kände mig lugn när jag gick därifrån.
Någon vecka efter det skulle jag genomgå en stansbiopsi på kirurgavdelningen, där man skulle ta ett prov av bröstvårtan som skulle skickas till laboratoriet.
Stansbiopsin var det värsta jag varit med om. Det var en relativt ung läkare som skulle utföra den och med i rummet var även en bröstsköterska och en kandidat. Jag fick ligga ner på en brits, jag är spruträdd och när de skulle sticka mig med bedövningssprutan fick jag lite panik och började skrika "Jag vill inte", tårarna sprutade på mig. Den stora sprutan stacks rakt ner i bröstvårtan och det gjorde svinont! Jag hade en väninna med mig som höll mig i handen och stackars henne...jag måste ha kramat sönder benen i hennes hand..
När väl bedövningen tagit så gick ingreppet ganska fort. När jag tittade upp efteråt så var hela mitt bröst orangefärgat och jag trodde att det var bedövningsvätskan som färgat bröstet inifrån men sköterskan sa att det var blod som runnit när de tagit ut provbiten...man kunde se ett runt hål rakt ner i bröstvårtan.
Eftersom mammografin inte visade på cancer så var stämningen i rummet att allt var okej. Vi bestämde att jag skulle få provsvaren per telefon ca 10 dagar senare, en onsdag.
Nu blev det inte så. Jag blev uppringd av bröstsköterskan redan på torsdagen innan, som sa att doktorn ville träffa mig på måndag morgon klockan 8. Jag skulle få träffa överläkare Fredrik Wärnberg. Jag frågade sköterskan om hon kunde säga något om biopsin.Hon sa att hon inte fick det men tillade , "du kanske förstår eftersom läkaren vill träffa dig".
Ja, jag förstod. Jag hade bröstcancer.
Det blev en helg med ångest och tårar.
En massa tankar. Skulle jag dö nu? Var jag redo för det? Tindra, hur skulle det gå för henne? Var hon "klar" att lämnas över till sin pappa. Ångest, ångest, ångest...
Måndag morgon satt jag hos läkaren och bröstsköterskan tillsammans med samma väninna som varit med på stansbiopsin. Läkaren tittade på mig och sa; "Du har väl redan förstått, antar jag?"
Sedan blev jag erbjuden operation redan veckan därpå, om jag ville. OM jag ville..? Hur många vill inte?
Innan jag skulle gå frågade de mig om jag ville bli sjukskriven men jag sa att jag skulle gå på kurs den dagen..
Sjukt, jag gick till min kurs och där möttes jag av en kollega som visste att jag varit hos läkaren på morgonen. Jag sa till henne att det var cancer, vi kramades och sedan gick vi in i föreläsningssalen.
Jag satt som i en dimma hela dagen och hörde egentligen inte så mycket av föreläsningen. I pauserna och på lunchen träffade jag både kunder och f.d. kollegor som frågade hur det var med mig och jag svarade såklart "Bra!"...tänkte..(jag har bara lite cancer men annars så är allt fint..)
