My paintings

Jag har tillsammans med ett par andra kvinnor från min yogagrupp gått på Bildterapi sedan i november.

Det kanske inte har varit så mycket terapi men det har varit väldigt avkopplande att få komma ut till bildkonstnären Agnethas lilla stug-ateljé i Risberga, Knivsta. Agnetha är en dam i 60-årsåldern som själv

drabbades av bröstcancer och som började med sitt måleri efter det. Idag har hon flera grupper med kvinnor som kommer till henne en gång i månaden för att måla och jag kom i kontakt med henne via Bröstcancerföreningen i Uppsala. De sponsrar dessutom halva avgiften.

Agnetha är en livfull kvinna som alltid möter oss med ett stort varmt leende. Vi börjar alltid med lite småprat och sedan får vi sätta oss till rätta i sköna stolar med kuddar och filtar och Agnetha läser för oss medan vi blundar. Först några avslappningsövningar och sedan någon dikt. Efter det spelar hon ett stycke klassisk musik och det är verkligen rogivande att sitta där. Hon har även en braskamin i stugan och den sprakar och sprider stämning och värme.

Vi målar med Gouachefärger, de liknar akrylfärger och kan spädas med vatten, torkar ganska snabbt.

När vi har målat ca 1 1/2 timme så har Agnetha gjort fika till oss i köket intill ateljén. Det ser vi alltid fram emot väldigt mycket! Agnetha bakar allt bröd själv och det är så gott, med en massa nyttiga pumpakärnor och frön i. Inte nog med det hembakade brödet, hon bjuder även på något gott efteråt, t.ex. blåbärsmuffins som vi fick i torsdags. Det är så skönt att sitta och fika, prata, dricka lite varmt te och riktigt koppla av.
När vi känner oss klara med fikat så går vi in i ateljén igen och sätter oss i fåtöljerna. Sedan tittar vi på varandras målningar i tur och ordning och kommenterar dem utefter våra egna tolkningar. Den som målat får avsluta med att berätta om sin målning och sina tankar, om man själv vill.

I torsdags var sista  gången så då satte vi i turordning upp alla våra bilder och så pratade vi om dem.

Kärleken är drivkraften.

När det började rinna färg från den svarta

rutan blev jag först irriterad (eftersom jag

har lite perfektionistdrag ;-)) men jag tänkte

att jag skulle skriva nåt oväntat där så det

blev smile.

Jag ville måla en mild vinterbild med inspiration från

mina promenader i Vårdsätra. På en av dem gick jag

förbi ett träd med ett enda rött äpple hängandes kvar

och det var så vackert. Jag älskar de här härliga vackra

soliga vinterdagarna när det gnistrar överallt och det är

så ljust att det nästan gör ont i ögonen.

 

Här ville jag måla en bild med håret som det centrala.

För mig var det riktigt jobbigt att tappa håret, det var

värre än att bli av med en bit av bröstet och jag saknade

verkligen mitt långa hår. Det var oxå jobbigt för Tindra

att jag skulle bli "flintis" men sedan tyckte hon att jag

ändå var lite cool!

Här ville jag måla den starka kärleken mellan mig och

Tindra och återkoppla till den förra målningen. Tindra

skrev en dikt till mig i somras när hon var på semester

med sin pappa, under den tid då jag mådde som sämst

av cytostatikan:

Dikt om mamma

Du är ingen annan lik

du är helt enkelt unik.

Även om du är sjuk

så är du otminstonde

inte sjuk i huvudet.

Jag älskar dig

om du är flintskallig

eller ej,

du är ändå samma

person.

Jag älskar dig

om du är nära

eller långt borta

för du är ändå

alltid min mamma!