Idag har jag en slappardag hemma..(vilket innefattar dammsugning, tvättstugan, disk och div. annan städning..puh..)..
Början av veckan ägnade jag en stor del av ledig tid till att läsa/redigera texten till den artikel jag tidigare nämnt, som kommer i tidningen Amelia här framöver. Det började med att två tjejer som är frilansande journalister och fotografer, Johanna och Pernilla, kom till yogagruppen på sjukhuset för några veckor sedan för att intervjua några där till en artikelserie om yoga som rehabilitering för cancerpatienter.
Jag blev en av dem som skulle intervjuas och jag träffade Johanna på ett fik en dag där vi satt och pratade i ett par timmar. Hon ställde frågor om min cancersjukdom, min behandling, hur det var att gå igenom allt som ensamstående mamma, hur Tindra reagerade och en massa annat. Johanna var verkligen engagerad och det var lätt att berätta om allting. Jag berättade även om en fantastisk sak som hänt under den här perioden och det var något som Johanna ville spinna vidare på. (Vad det är får man läsa om i Amelia!) Någon dag efter det att vi träffats ringde hon för att berätta att hon sålt in artikeln om mig till Amelia, något som vi båda tyckte var jätteroligt.
Sedan kom både Johanna och Pernilla hem till mig en förmiddag för att fortsätta intervjun och för att fotografera mig. Vi pratade på lika mycket då. Jag tänkte efteråt att det kändes som om jag bara pladdrade på helt ostrukturerat och förstod inte hur de skulle få ihop det till en bra artikel, men det är ju deras jobb...
När jag fick texten ville jag rätta till stavfel, vissa meningsbyggnadsfel och ta bort/lägga till ord och meningar och jag blev lite orolig att Johanna skulle ta illa upp och tycka att jag var överpetig men hon verkade bara bli glad för de ändringar jag gjorde. Jag fick den redigerade texten i retur men hittade även i den nya fel som jag då blev tvungen att skriva om..kändes lite jobbigt men samtidigt vill jag ju att det ska bli bra.
Än en gång gick det tydligt upp för mig att jag nog har vissa perfektionist-drag...
Jag insåg det egentligen först efter det att min bror Christoffer så fint påpekat det i sitt tal på min 40-årsfest. Det var bra att jag fick upp ögonen för det..då har jag nåt att jobba på..Tack lillebror!
Livet är för kort för att det hela tiden måste vara perfekt..lite dammtussar i hörnen visar bara att jag har roligare saker för mig än att städa, läste jag nån gång och jag ska nog anamma den filosofin lite mer...:-)
Det perfektionistiska går igen i mitt arbete. Det är nog mycket därför jag tycker om mitt jobb. Det är en "sjuk" tillfredsställelse när man lämnat ifrån sig en klar Årsredovisning till en revisor med förvissningen om att man har tittat på varenda siffra och bokstav och är säker på att allt är som det ska. Nog sjutton hittar de ändå allt som oftast något som ska rättas till...;-) Gör om - gör rätt!
Början av veckan ägnade jag en stor del av ledig tid till att läsa/redigera texten till den artikel jag tidigare nämnt, som kommer i tidningen Amelia här framöver. Det började med att två tjejer som är frilansande journalister och fotografer, Johanna och Pernilla, kom till yogagruppen på sjukhuset för några veckor sedan för att intervjua några där till en artikelserie om yoga som rehabilitering för cancerpatienter.
Jag blev en av dem som skulle intervjuas och jag träffade Johanna på ett fik en dag där vi satt och pratade i ett par timmar. Hon ställde frågor om min cancersjukdom, min behandling, hur det var att gå igenom allt som ensamstående mamma, hur Tindra reagerade och en massa annat. Johanna var verkligen engagerad och det var lätt att berätta om allting. Jag berättade även om en fantastisk sak som hänt under den här perioden och det var något som Johanna ville spinna vidare på. (Vad det är får man läsa om i Amelia!) Någon dag efter det att vi träffats ringde hon för att berätta att hon sålt in artikeln om mig till Amelia, något som vi båda tyckte var jätteroligt.
Sedan kom både Johanna och Pernilla hem till mig en förmiddag för att fortsätta intervjun och för att fotografera mig. Vi pratade på lika mycket då. Jag tänkte efteråt att det kändes som om jag bara pladdrade på helt ostrukturerat och förstod inte hur de skulle få ihop det till en bra artikel, men det är ju deras jobb...
När jag fick texten ville jag rätta till stavfel, vissa meningsbyggnadsfel och ta bort/lägga till ord och meningar och jag blev lite orolig att Johanna skulle ta illa upp och tycka att jag var överpetig men hon verkade bara bli glad för de ändringar jag gjorde. Jag fick den redigerade texten i retur men hittade även i den nya fel som jag då blev tvungen att skriva om..kändes lite jobbigt men samtidigt vill jag ju att det ska bli bra.
Än en gång gick det tydligt upp för mig att jag nog har vissa perfektionist-drag...
Jag insåg det egentligen först efter det att min bror Christoffer så fint påpekat det i sitt tal på min 40-årsfest. Det var bra att jag fick upp ögonen för det..då har jag nåt att jobba på..Tack lillebror!
Livet är för kort för att det hela tiden måste vara perfekt..lite dammtussar i hörnen visar bara att jag har roligare saker för mig än att städa, läste jag nån gång och jag ska nog anamma den filosofin lite mer...:-)
Det perfektionistiska går igen i mitt arbete. Det är nog mycket därför jag tycker om mitt jobb. Det är en "sjuk" tillfredsställelse när man lämnat ifrån sig en klar Årsredovisning till en revisor med förvissningen om att man har tittat på varenda siffra och bokstav och är säker på att allt är som det ska. Nog sjutton hittar de ändå allt som oftast något som ska rättas till...;-) Gör om - gör rätt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar