Sofias änglar

Såg nyligen programmet "Sofias änglar" på kanal 5. Vilket program! Jag missade premiären när det gick på tv så jag såg det på kanal5play på nätet en kväll här i veckan.
Jag kan säga att jag är rätt blödig i vanliga fall och gråter lätt till sorgliga och sentimentala filmer. Det här programmet fick mina tårar att rinna många gånger. Det handlade om en familj där pappan, Anders, fått en obotlig hjärntumör och de får hjälp av Sofia, Johnnie och Mattias att renovera sitt hem. Nu kan de ägna sig åt kvalitetstid den tid Anders har kvar att leva istället för oro och oändliga reparationer av huset.

Jag kände igen mycket av det Anders sa i programmet, särskilt vad gäller kärleken till ens barn. Den är så obeskrivligt stor. Visst har jag i alla år älskat min dotter Tindra men efter jag fick min cancer så kan jag titta på henne och fyllas av en sådan värme och kärlek och känslorna svämmar över. Det var för hennes skull jag ville leva vidare.

När jag fick mitt cancerbesked och alla tankar kom farande, så var det inte för min egen skull jag var rädd för att dö. Nä, det var helt och hållet för min dotters skull. Jag kände att jag har gjort massor av saker, rest mycket och upplevt en hel del. Men Tindra, hur skulle det gå för henne om jag dog? Var jag redo att "lämna över" henne till hennes pappa och hur skulle hon påverkas av att växa upp utan sin mamma? Hur skulle hennes tonårsliv bli?

Sedan när de tankarna väl la sig och jag bestämde mig för att ta mig igenom alla behandlingar, då fanns inte alternativet att inte leva vidare. Alla läskiga tankar tryckte jag bort, jag var tvungen att klara det här för min dotters skull.

Nu försöker jag göra olika saker med Tindra, även om jag ofta gjorde det förut oxå så betyder det mer nu på något sätt. Vi umgås mer, åker och fikar på konditori efter hennes skoldag eller ser på film tillsammans. Vi lekte med barbiedockor en eftermiddag och hon tyckte det var jättekul att leka med mig istället för en kompis. Tindra ville att vi skulle leka med barbie igen redan dagen efter och jag sa att hon kunde väl ringa granntjejen och fråga om hon ville komma över men Tindra sa att det var roligare att leka med mig!

Den glädje man ser i hennes ögon är så smittande och jag fascineras av barns förmåga att leva i nuet. Man borde ta sig tid att leka oftare istället för alla måsten man säger att man har.

Imorgon, tisdag, sänds andra programmet av Sofias änglar, då ska jag inte missa det.

Guds prövningar

Jag har i många år sagt att Gud ger en de prövningar en människa tål...

Jag undrar bara varför det ska vara så orättvist fördelat? Vissa människor verkar få så väldigt många fler prövningar att ta sig igenom än andra.

För ungefär ett år sedan förstod jag att jag var tvungen att söka vård för mitt bröst, som hade börjat blöda ur bröstvårtan. Den hade även vuxit sig tre gånger större än den andra bröstvårtan. När jag så småningom efter många undersökningar fick beskedet att det var bröstcancer, tänkte jag ; Inte det oxå...

De som känner mig och vet hur min livshistoria ser ut vet att jag har gått igenom många tuffa saker/prövningar. Det skulle vara så skönt att få glida på en räkmacka någon gång istället för att få kämpa sig genom livet.

Beslutsam som jag är, var det bara att bita ihop och se till att ta sig igenom de tuffa behandlingarna. Det var bara ytterligare en prövning. Jag minns att jag tänkte att det räcker nu, det här får bli den sista för jag orkar inte mer.

En läkare sa till mig att det är ingen idé att ödsla energi på att fundera över varför man fått cancer, utan att man skulle se framåt istället och fokusera på behandlingen. Det tog jag fasta på.

Nu har det gått ett par månader sedan jag avslutade strålbehandlingen och jag känner mig starkare för var dag som går. Nu ska jag efterbehandlas genom att ta en anti-östrogentablett om dagen i fem år. Den ska motverka att cancern kommer tillbaka.

Jag hälsade på på mitt jobb förra veckan och fick frågan om jag var frisk nu. Det är en väldigt svår fråga att svara på. Det känns som om man är i något slags vakuum just nu. Friskförklarad blir jag inte förrän om tidigast fem år, under förutsättning att jag inte har fått något återfall under den tiden.
Man får försöka lära sig att leva med rädslan över att cancern hela tiden lurar någonstans i kroppen och att man inte vet om/när den slår rot igen.

Det bästa man kan göra är att intala sig att man är frisk nu. Jag måste anse att jag är frisk så länge ingen (läkare) säger något annat. Det är inte lätt.

Tillökning i familjen

Dottern kom hem från en helg med pappa och hade en stor nyhet : hon ska bli storasyster för andra gången! Hon var överlycklig. :-)
Om allt går som det ska så blir tillökningen i den andra familjen i slutet av juni. Jag har känt på mig att det varit på gång och även noterat att pappans sambo lagt på sig några kilo men det kan man ju inte säga.

Jag har frågat några gånger om de inte ska ha fler barn snart men han har hela tiden sagt att han inte vill ha fler, att det räcker med de två barn de har.

Nu när jag pratade med honom i telefon och gratulerade sa jag ; 3-barnsfar minsann!
Ja, vem hade kunnat tro det? svarade han och fortsätter; Jag som inte ens gillar barn...

Det är ju bra förutsättningar för ett harmoniskt familjeliv..

Tindra frågade sin lillebror, 4 1/2 år, vad han tyckte om att bli storebror och fick svaret; "Inte helt perfekt".
Lite gulligt svar tycker jag, och ärligt.

Tindra har lite svårt med gränserna mellan hennes två familjer, hon vill helst att vi ska vara ett stort kollektiv. Hon berättar gärna om alla detaljer och ser inte att jag kanske inte är så intresserad av att höra allt. Hon frågar mig om jag har några namnförslag till den nya bebben och ger sig inte när jag säger att det är något som hennes pappa och sambo får bestämma.

Det påminner mig om när Tindras lillebror kom till världen och vi fick samtalet från sjukhuset. Tindra hade önskat sig en lillasyster och när hon hörde att det blev en lillebror istället, lämnade hon bara över telefonluren till mig och började gråta.
Jag frågade förstås vad de tänkte döpa sonen till och Daniel svarade att de funderade på Tim. Jag blev jätteupprörd när han sa det, för det var "mitt" pojknamn som jag hade som förslag på den tiden när han och jag väntade barn. Då tyckte han inte att det var ett bra namn men nu skulle det passa ihop med Tindra, sa han.

Nu tror jag inte att han hade sagt till nya sambon att det var mitt namnförslag men hon hörde ju vår något högljudda diskussion och sedan fick sonen heta något annat.

En perfekt vinterdag

Idag var en helt underbar vinterdag, sol och fem minusgrader. Perfekt för längdskidåkning.

I februari förra året köpte jag skidor, stavar och pjäxor på vinterrean men jag hann aldrig åka då för jag fick mitt cancerbesked strax därefter.
Det är först nu, när alla behandlingar är klara och jag börjar återhämta mig, som jag känner att jag vill komma igång med träningen igen.

Efter att i nästan ett års tid inte ha tränat någonting annat är yoga en gång i veckan så är förstås konditionen obefintlig.

Det tar bara fem-tio minuter för mig att gå till Gottsundagipen, där det finns jättebra skidspår. Jag och min granne, Katta, brukar ofta promenera i det området och jag har alltid tyckt att det ser så härligt ut när skidåkarna glider förbi sådana här vackra vinterdagar. Det var därför jag köpte skidutrustningen trots att jag aldrig åkt längdskidor förut.

Jag blev alldeles varm bara av att klä på mig när jag skulle iväg idag och promenaden ner till gipen gjorde att jag kände mig uppvärmd och klar när jag kom till spåren.

Det var många skidåkare ute och alla ser så proffsiga ut, snabbt åker de oxå..

Jag satte på mig skidorna och stakade iväg. Ja, det gick lite knackigt och väldigt sakta men jag tog mig framåt i alla fall. Det var oerhört jobbigt och jag fick stanna ofta, dricka vatten och pusta ut lite.

För mig handlade det mest om att prova på idag och försöka hitta någon fungerande teknik. Förhoppningsvis blir det bättre ju mer jag fortsätter att öva. Jag var ute i nästan två timmar totalt men jag stod och vilade åtminstone halva tiden. Det gick allt bättre med glidet och på slutet kom jag t.o.m. ikapp en kvinna och orkade hålla samma tempo som henne.

När jag kom hem tappade jag upp ett varmt bad som värmde upp kroppen ordentligt, riktigt skönt!

En knuff i ryggen..

Tidigare idag var jag ute och gick en promenad. Jag valde att gå längs med skogskanten i Hågadalen mitt emot Gottsundagipen. Det var ett tag sedan jag gick där och det var lite besvärligt. Minusgrader varvat med töväder hade gjort promenadvägen mycket ojämn och bucklig. Det krävdes hög koncentration för att inte halka omkull hela tiden.

I det här området är det många skidåkare och ridekipage ute och rör sig, så man får se upp både åt höger och vänster. Det är ju närapå dödsstraff om man råkar gå i ett skidspår, så promenerande och ridande får göras på samma stig. Nu på vintern är det väldigt begränsat utrymme eftersom det är så mycket snö.

Idag hade jag min mp3-spelare med musik med mig, det brukar jag vanligtvis inte ha. Jag hade bara en hörlur istoppad, just för att kunna höra vad som hände runtomkring mig. Jag gick ett tag och det var lugnt och stilla, mycket avkopplande och bara någon enstaka skidåkare susade förbi. Jag stoppade i den andra hörluren oxå när en av mina favoritlåtar kom, I Gotta Feeling med Black Eyed Peas. Den får mig alltid på så bra humör.

Jag hann inte gå många meter förrän jag hörde ett dovt "brummande" ljud bakom mig och jag vände mig om för att se efter vad det var som lät.
Jag såg ett stort brunt hästhuvud komma farande mot mig och sedan blev jag omkullknuffad av hästens framrusande kropp. Jag tappade balansen och ramlade raklång baklänges.Tur att det var så mycket snö att falla på, jag gjorde inte illa mig alls och det gick så fort att jag knappt hann reagera. Jag såg bara en massa hovar som lyckligtvis inte trampade på mina fötter och ben. Kvinnan som satt på hästen lyckades få stopp på den ca tio meter längre fram. Först trodde jag att hon bara skulle rida vidare för hon vände inte på huvudet. När hon stod still med hästen vände hon sig mot mig och frågade hur det gick. Jag försäkrade att det gick bra, att jag mest blivit chockad eftersom jag inte hört dem. Hon sa att man skulle behöva en tuta ibland och sen travade hon vidare på stigen.

Hon betedde sig som om hon ägde stigen och travade väldigt fort. Den här stigen slingrar sig längs skogskanten och har många krökningar, man ser alltså inte så långt fram. Det gjorde att hon kunde rida ikapp mig väldigt fort utan att jag märkte det. Jag uppfattade inte att hon försökte stanna upp hästen över huvud taget när de sprang på mig, då borde ju hästens huvud ha lyfts upp av stramare tyglar men så var det inte. Nosen pekade neråt och var i jämnhöjd med min axel och hästens riktning var rakt på mig.

Lite märkligt att man inte skrittar och tar det lugnt på en sådan stig, kan jag tycka.

Kör för Alla

 Ikväll var jag på ett info-möte

om Kör för Alla.

Det är Caroline af Ugglas som leder

kören, på torsdagskvällarna här i

Uppsala, på katedralsskolan. Jag

har tänkt att jag ska prova på att

vara med den här terminen.

Caroline är en väldigt inspirerande

och glad tjej och det blev mycket

skratt under tiden som hon lärde ut

några sångtekniker. Det känns redan

lite ömt i halsen! Jag måste ha vatten-

flaska med nästa gång, den glömde jag

idag tyvärr..Det var länge sedan jag

sjöng men det är ju så roligt!

Tindra, min dotter, var med mig på

det här infomötet och efteråt gick

hon fram till Caroline och bad om

en autograf och blev överlycklig

när hon fick den!

Yoga

Via Akademiska sjukhuset har man möjlighet att som cancerpatient, få delta i ett rehabiliteringsprogram med yoga och samtal. På höstterminen var jag med ett par omgångar.
Efter ett uppehåll över jul och nyår så har det nu åter kommit igång. Förra veckan missade jag då jag var hemma med min sjuka dotter men igår gick jag. Det var väldigt skönt att börja yoga igen. Vi praktiserar Yoga Nidra, som är en djupavslappningsyoga och jag lyckas somna nästan varje gång (fast det är inte meningen!).

Det är oerhört avslappnande och prestigelöst. Man går dit klädd hur man vill. De flesta har någon form av myskläder eller en varm fleecetröja. Ett par av damerna tar helt enkelt av sig kjolen och yogar i bara strumpbyxorna, det tycker jag är ganska gulligt.

Vi håller på i två timmar och det kan verka länge men tiden går väldigt fort. Vi börjar med en kort avslappning innan vi gör olika yogaövningar. Efter det fortsätter vi med djupavslappningen och avslutar med lite meditation.

När yogapasset är färdigt har de som ansvarar för projektet, Ann-Charlotte och Britta, dukat upp med fika och det uppskattas mycket..man blir hungrig av att yoga!

Under fikat så pratar vi om olika saker, det brukar vara ett tema varje vecka. Igår så handlade det om hur/om vi har ändrat vår livssyn på något sätt efter vi blev sjuka.

De flesta tycker att man tar vara på varje dag mer nu, att man lever mer i nuet. Jag tycker att man uppskattar saker på ett helt annat sätt än tidigare. Saker/gärningar har ett större värde nu.

Jag kan sitta och titta på min dotters ansikte när hon pratar eller gör något och jag fylls med en glädje över att jag är här och får uppleva hennes utveckling. Man inser att tiden går så fort, jag tycker inte det var länge sedan Tindra var en liten 4-åring och nu är hon redan stora tjejen. Man får sig en tankeställare, det är viktigt att ta vara på den tid man har tillsammans.

Jag gör saker som jag känner för att göra lite snabbare nu. Det är ingen mening med att skjuta upp det till ett senare tillfälle. Jag gick nyligen på bio själv för att jag kände för att gå på just den här filmen, Oceans. Det har jag aldrig gjort tidigare men det var rätt skönt. Det kändes vuxet. ;-)
Även tidigare har jag varit duktig på att bejaka mina intressen och att säga nej till sådant jag inte velat göra men nu tänker man kanske en extra gång innan man rusar in i nåt.

Influensa-tider

Äntligen börjar dottern bli lite bättre! Hon har varit sjuk hela veckan med hög feber och huvudvärk.

Skolan började i tisdags och hon vaknade redan klockan sex på morgonen, hon behöver egentligen inte gå upp före kvart över sju.
Hon sa till mig att hon hade huvudvärk då på tisdagsmorgonen men jag avfärdade det med att hon säkert bara var spänd inför skolstarten, efter tre veckors jullov. Sa till henne; Det går över..och skickade iväg henne..
Sedan ringde hennes skolfröken på eftermiddagen och sa att Tindra var jättehängig och såg sjuk ut. När jag kom för att hämta henne satt hon i en fåtölj i hallen och sov och hon började gråta när hon såg mig. Sen fick jag en arg kommentar; Du sa att det skulle gå över men det har det inte gjort än fast jag fick Alvedon imorse! Ja, då fick jag lite dåligt samvete..
Det var bara att åka hem o bädda ner henne i sängen.

Hon fick 39 graders feber och den kraftiga huvudvärken höll i  sig. Tre nätter har hon legat i min säng, varm som en kamin. Hon har velat ligga med sina spagetti-armar slingrade om mig och kroppen nära, nära..
Hon har vaknat minst varannan timme och ibland yrade hon från någon dröm hon haft.

Igår försvann febern men nu har hon börjat hosta istället och inatt vaknade hon dessutom av att hon blödde näsblod..
Vi har båda varit väldigt trötta och på dagarna har vi bara slappat, sett på film och ätit glass.
Jag har inte fått göra någonting ifred, hon har hela tiden ropat på mig för att hon vill gosa..vilket i och för sig har varit jättemysigt..men det har nästan blivit för mycket! När jag sa det till henne så svarar den lilla tjejen; Men du säger ju alltid att du vill gosa med mig..passa på nu då!

Ja..då är det ju inget annat att göra, eller hur? :-)

Matprogram i massor..

Det är fantastiskt vad många matprogram det går på tv nu..jag fastnar lätt i dem.

Häromdagen hade jag turen att zappa in Nigellas Kitchen. Nigella är min absoluta favorit! Det ser så lätt ut det hon gör, nu slängde hon ihop en pasta med salamisås som verkar både god och enkel att göra.

Foto: http://www.fotoakuten.se/

Direkt efter det programmet kom Leila bakar och hon är min svenska favorit! Såg på hur hon gjorde supergoda (som hon sa) hasselnötsmuffins med glasyrtopping...mmmm..

Det är ytterst sällan jag skriver ner nåt recept och lagar det jag ser i alla dessa program men de inspirerar såklart i min egen matlagning.

Denna vecka drog en ny omgång av "Halv 8 hos mig" igång och det har varit riktigt hög standard på deltagarna hittills..ja, kanske förutom donnan i tisdags..hon verkade lite vimsig..var kanske inte så organiserad men hon var en vanlig amatörkock.
Hon glömde riva pepparrot på några rotfruktsgratänger, den hade hon visst råkat slänga i soppåsen så hon rotade upp den därifrån och rev den som det var tänkt..ja, den låg ju i en plastpåse så det var nog ingen fara!
Sedan skulle hon göra en skysås och då skrapade hon ihop några gamla lökbitar som låg och skräpade på diskbänken och la ner dem i stekpannan..inte så noga det heller..
Till efterrätten hade hon plockat myntablad i sin trädgård och tyvärr var det två av deltagarna som fick varsin liten larv som extra tillbehör..
Behöver kanske inte säga att hon ligger sist inför kvällens avgörande middag, som en man med härlig gotländsk dialekt ska laga.


Igår kväll hade den svenska varianten av Masterchef premiär. Väldigt fascinerande att se så många olika människor med matintresse, en del väldigt unga och begåvade. En tjej på 18 år imponerade stort!

                                                 Foto: http://www.fotoakuten.se/

Samtalskontakt

Idag hade jag en ny tid hos kuratorn och vi bestämde förra gången att jag skulle ta med Tindra på det här samtalet.
Det har inte varit lätt att få Tindra att prata om hur hon känner och upplever allt det här med min sjukdom. Så fort man börjar ta upp det med henne så sluter hon sig som en mussla och tittar ner i golvet.

Jag har försökt få en samtalskontakt åt henne via onkologen på sjukhuset men de har tyvärr inte kunnat erbjuda det. De hänvisar till skolkurator eller BUP. Det är en stor brist inom sjukvården, tycker jag. Man har stödgrupper för vuxna anhöriga men ingenting för barnen i familjer som drabbas av cancer, pga dåliga resurser i landstinget.

Jag fick ett förslag som jag provade och det var att kontakta sjukhusprästerna. Nu slumpade det sig så att den präst som det blev, Kerstin, var samma präst som vigde mig och min ex-man och även döpte Tindra. Vi bokade ett möte för fika och samtal mellan Kerstin, Tindra och mig. Så länge vi fikade och pratade allmänt gick det bra och vi hade med oss lite foton från dopet som vi tittade på. Efter ett tag så började Kerstin prata lite smått om att när en förälder blir sjuk så kan man uppleva det som väldigt jobbigt osv..det var som att vända på en hand, Tindras beteende blev helt tvärtom, hon flamsade och var inte kontaktbar längre. Det kändes som att det inte var någon idé att fortsätta den kontakten..

Den här nya kuratorn har jag kommit i kontakt med via vårdcentralen och husläkaren. Hon heter Elisabeth och är en lugn och snäll men bestämd "dam" i 50-årsåldern. Tindra trodde att hon skulle följa med idag och bara lyssna när Elisabeth och jag pratade men så blev det inte. Elisabeth vände sig direkt till Tindra och pratade bara med henne, berättade lite om vad vi har pratat om gångerna innan och hur normalt det är att känna som jag gör när behandlingarna tar slut. Tindra lyssnade och svarade på frågor om hur hon kände och tänkte och var lugn under hela samtalet.

Elisabeth frågade om Tindra hade lust att komma någon mer gång och prata med henne och till min förvåning sa hon faktiskt Ja. Det känns oerhört bra för mig att Tindra oxå fick sådant förtroende för Elisabeth och nu har vi nästa samtalstid om ett par veckor.

London-melankolia

En helg i början av december åkte jag till London tillsammans med sex andra tjejer och hälsade på en kompis som bor där sedan några år tillbaka.Vi har allihop arbetat tillsammans men nu har några av oss bytt jobb, bl.a. jag, och flera av oss har barn i samma ålder. Det är otroligt roligt att vi fortfarande har kontakt även om vi inte ses jätteofta. Det här var tredje gången vi åkte till London och denna gång kunde alla
"i gänget" följa med, de andra gångerna har det alltid varit ett par som inte kunnat åka.

Carnaby Street

Det brukar vara en helg fylld med glädje, skratt, shopping i mängder varvat med många fikapauser. En riktig energi-boost! De som har känt för det har även gått på musikal, denna gång var vi fyra stycken som såg "We will Rock You".

Queens musik är ju väldigt mäktig och medryckande men jag tyckte att själva musikalstoryn var rätt tunn. Vi hade tur och fick tag på bra parkettbiljetter till riktigt bra pris.

Till skillnad mot förra året...då skulle vi gå på "Grease" och trodde att vi hade gjort ett klipp då vi kom över billiga balkongbiljetter. Vi blev rejält lurade...vi var fyra stycken då med och kom till teatern med stora förväntningar...när vi började leta efter vår rad fick vi gå högre och högre upp och hamnade till slut allra högst upp, precis under taket! Det var fruktansvärt brant och man fick nästan svindel och allteftersom showen pågick blev det oxå väldigt kvavt och varmt däruppe. Skådespelarna/artisterna var små som knappnålshuvuden men musiken var förstås bra!
Som vi har skrattat åt det där..och i år dubbelkollade vi sittplatsernas placering extra noga..:-)

Karusell på Julmarknad i Hyde Park









Det var när jag kom hem från den här helgen jag förstod hur dåligt jag egentligen mår. Jag märkte där att jag inte var mig själv, jag hade inte någon direkt lust att prata trots att jag inte sett de andra på länge. Jag kände mest för att bara "hänga med" och hade ingen glädje i kroppen. På dagarna tryckte jag tillbaka tårar som vällde upp i ögonen utan förvarning och på nätterna låg jag och grät, tyst, för att inte väcka de jag delade rum med..

Jag har fått höra att det inte syns på mig hur dåligt jag mår. Man sminkar sig, klär på sig, skrattar åt skämt och håller fasaden uppe, trots att man egentligen inte deltar, man är bara med...
Det har väl lite att göra med att man inte vill belasta andra och dessutom ville jag inte "förstöra" den här helgen, den är så viktig för oss alla. Den är som en välbehövlig paus från allt vardagsslit, att bara få komma bort lite och tänka på sig själv några dagar.

En händelse på hemresan visade mig oxå hur skör jag var just då. När vi hade checkat in och precis skulle gå igenom säkerhetskontrollen så hittade jag inte mitt boardingcard, jag fick lätt panik och började tömma min handväska ut och in men var säker på att jag inte hade stoppat ner det där. Jag gick tillbaka till incheckningsdisken och kollade på golvet överallt men det låg ingenstans. De andra tjejerna hade redan börjat köa till säkerhetskontrollen och jag ropade på den enda som jag såg var kvar. Jag gick fram till henne och började gråta, sa att jag inte fixade det här. Hon lugnade mig och började fråga runt bland personalen, som förstås hade hittat det och lagt det på en hylla. Jag stoppade boardingcardet i mitt pass, som jag alltid gör men det måste ha glidit rakt igenom.

Jag var alldeles skärrad och skakig en lång stund efteråt och jag insåg hur låg stresstolerans jag har nu. Minsta lilla som "går fel" och jag brister.
Dagen efter vi kom hem så sov jag jättemycket, det var som att kroppen behövde ta igen sig efter all anspänning som resan innebar.

Bil-problem

Idag tog jag äntligen tag i problemet med min bil som inte har velat starta sedan vi hade 20 minusgrader i flera dagar. Batteriet är så gott som helt urladdat och idag kopplade jag på en batteriladdare för att få igång lilla pärlan igen.
Det är i sådana här lägen jag saknar en man...bilen är ett av mina begränsningsområden, jag vill att det bara ska vara att sätta sig och köra..:-)
Så när den krånglar tycker jag att det är fruktansvärt jobbigt och jag blir stressad bara av tanken på att öppna motorhuven. Jag har aldrig gillat att sätta fast startkablar eller batteriladdare på batteriet, jag är rädd för att det ska slå gnistor..

Det här är den tredje bilen jag har och jag fick hjälp av en väninnas man när jag köpte den. Det var han som hittade den åt mig och det har varit en glädje att köra den ända sedan köpet. Det är en "guld"-färgad VW Golf (-02).

(På utflykt till Oslo, Eurovision Song Contest)

Min första bil var en liten röd Mazda 323 (-86) och det var ren lycka när jag fick den, som en överraskning av min exman. Vi hade precis köpt ett hus en bit utanför stan och var i behov av två bilar.
Han hade köpt bilen i smyg av en kollega och gömde den bakom garaget när han kom hem med den. Sedan la han nyckeln under en upp- och nervänd blomkruka på gräsmattan och sa åt mig att lyfta på krukan. Eftersom han alltid håller på att fånga olika djur så var jag övertygad om att det var en slemmig padda eller nåt liknande därunder, så jag var rätt motvillig till att lyfta på krukan.
När jag sedan hittade bilnyckeln så utförde jag nån konstig glädjedans och skrattade hejdlöst. Min egna bil! Jag minns än idag den känsla av frihet jag hade när jag kort därefter körde upp till Dalarna en helg.

Min andra bil var en citrongul Audi Avant (-94) som vi köpte när jag var gravid för att jag skulle köra en säkrare bil när bebisen kommit. Jag trivdes jättebra med Audin och den fick hänga med länge, kanske lite för länge. Den fick ett diffust elfel som gjorde att den helt plötsligt inte gick att starta och dessutom kunde den lägga av mitt i en körning- jätteläskigt! På slutet hatade jag att köra den för man visste aldrig när den skulle få för sig att stanna.
Den värsta gången var en fredag på väg hem efter jobbet. Jag var fredagstrött och det gnälliga barnet i baksätet likaså. Vi hade varit och storhandlat inför helgen, hade både kyl- och frysvaror med oss. På väg in i en rondell så händer det...lamporna på instrumentpanelen slocknar och det finns inget annat att göra än att styra in till vägkanten. Vi stod inte bra till där och jag kände bussarnas irritation när de fick väja undan. I det läget fick jag kämpa för att inte börja gråta och skrämma upp Tindra där bak. Jag ringde till den ende jag kom på som kunde finnas i närheten, min exman, men han hade tyvärr ingen möjlighet att komma till undsättning.
Bilen brukade starta igen efter en stunds vila, ibland så lång tid som upp till 45 minuter...det var bara att sitta och vänta..
Då stannade en bil på andra sidan vägen och en man kom över och frågade om vi behövde hjälp. Han och hans familj bogserade hem oss. Fredagsmyset var räddat!



En dag på stan

Idag var jag o dottern Tindra på stan ett par timmar o shoppade lite på rean. Hon hade lite julklappspengar att spendera men hon fick beslutsångest och det slutade med att hon inte köpte nånting!

Vi åt laxpudding och tacopaj till lunch, sen till efterrätt fick Tindra välja en bakelse, själv njöt jag av en Chai-latte.

 

Tindra med sin Desiree-bakelse, fylld med god vaniljkräm!

Mums-mums!

Stora Torget, Uppsala

Laughing Monkey

Kolla in detta fantastiska MSN-videoklipp: Laughing Monkey

Night-view

I like this view from my kitchenwindow, at night. I get a little Narnia-feeling from it. Havn´t seen any fauns yet..

Boktips - Medmänniskor

Klockan är strax efter 2 på natten och jag kan inte somna...

Läste ut denna bok ikväll, en lättläst bok med korta berättelser om olika människors beteende till sina medmänniskor.

Tänkvärda ord ur boken;

"Ibland behövs det inte så mycket för att vi i en relation ska agera som en medmänniska. Det kan handla om ett kort möte där vi ser och lyssnar till en annan människa, eller om att erbjuda hjälp till någon och därmed visa att hon inte står ensam, eller om att ge ett berömmande ord när det som mest behövs. När vi passerar någon i en korridor bestämmer vi om vi ska titta bort eller hälsa. Vi beslutar om vi ska hälsa eller om vi ska fråga hur den andre mår. Vi beslutar om vi bara ska fråga hur den andre mår eller om vi också ska lyssna på svaret."

"Det största av alla misstag är att inte göra någonting, eftersom man bara kan göra lite grand." (Sydney Smith)

Maten som skyddar mot cancer / Food that protects against cancer

Min bästa julklapp! En otroligt vacker bok med viktigt innehåll. Fick den av min bonuspappa Åke och jag är oerhört glad för den.
Jag brukar säga att jag är en recept-fetishist...jag går igång bara av att läsa recept om god mat och läckra desserter, jag älskar choklad!
I flera år har jag haft en egen bok som jag samlat recept i. Efter ett tag orkade jag inte klistra in dem längre utan stoppade bara in de utrivna recepten ovanpå varandra..boken svämmade över till slut och jag använde egentligen aldrig de högarna..
Men en lördag för inte så länge sen, när jag var ensam hemma, tog jag fram boken, sax, tejp och klister och satte igång. Satt framför tv:n hela kvällen och slutade inte förrän jag var helt klar, det var riktigt roligt! Hjälpte kanske till att jag drack lite vin under tiden..;-)

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

My best christmasgift! An incredible beautiful book with important contents. I got it from my stepfather Åke and I am very glad for this gift.
I use to say that I am a recipe-fetishist..I get happy just by reading about good food and delicious desserts, I love chocolate!
For several years I´ve had a book of my own where I collect recipes from magazines. After a while I didn´t bother to glue them in any more, I just put the recipes on top of each other and eventually the book was overloaded..and I really didn´t use any of those recipes..
But one saturdaynight not long ago when I was alone at home, I took out the book, scissors and glue and got started. I sat in front of the tv all night and didn´t stop until I was ready with it all and it was quite fun! Maybe it helped a little that I drank some wine meanwhile doing it!

Childrens mood

Efter att dottern varit hos sin pappa en vecka så är hon alltid väldigt gosig med mig och säger sig ha saknat mig. Både vid nattningen igår och imorse, när hon kom och kröp ner i min säng, ville hon kramas och ligga nära.
Tyvärr går det över väldigt fort..

Idag fick jag höra att jag tydligen är både jobbig och "störande", hon nämnde galen oxå men det väljer jag att ignorera.
Jag svarade ; Ledsen om du känner så men jag är mamma, det är mitt jobb att vara jobbig!

Hon är bara 9 år men jag kan verkligen föreställa mig vilka konflikter vi kommer ha när hon blir tonåring..


-----------------------------------------------------------------------------------------------------------


When my daughter returns to me after being with her dad for a week, she always want to cuddle a lot. As well as at bedtime yesterday as this morning when she came to my bed, she wanted to hug me and stay close to me.
Unfortunately that passes quickly..

Today I was told that I apparently am bothersome and annoying, she also mentioned crazy but that I choose to ignore.
I answered her; Sorry if you feel that way but I am a mother, it´s my job to be annoying!

She´s only 9 years old but I can really imagine the conflicts we´ll have when she is a teenager..

Wireless technology

Läskigt men oxå spännande, vilka möjligheter det öppnar upp för. En helt ny sorts frihet i vardagen. För mig är det mycket nytt att lära in men jag tycker det är skoj!

Freaky but also exciting, think of the opportunities it opens up to. Another sort of freedom in every day life.
For me it´s a lot of new things to learn but I think it´s fun!

Beautiful morning in Uppsala

                                          Picture taken from the bus.

Nytt år - nya möjligheter / New year - new possibilities

Ett riktigt jobbigt år är nu avslutat.
Det nya året har precis börjat, helt oskrivna blad som kan fyllas med vad som helst framöver. Ser framåt med tillförsikt, en viss rädsla men oxå med ett litet hopp om att kanske, kanske kan jag börja se mig själv som "frisk" nu..

Alla behandlingar (mot min bröstcancer) är nu över och jag håller som bäst på att återhämta mig och samla krafter till vardagen som lurar runt hörnet. Det är snart dags att börja jobba igen..men inte riktigt än. Jag är sjukskriven en månad till och det känns väldigt skönt.

I mitt nuvarande förvirrade tillstånd skulle jag inte göra så mycket nytta på jobbet, jag vet knappt vad det är för dag ibland. Jag blir lite stressad av tanken på att jag alldeles snart måste fungera "som en vanlig människa".

Efter att ha sett till att min dotter kommer iväg till fritids/skola så fyller jag dagarna med bl.a. vila, bokläsande, te-drickande och promenader, när det inte är för kallt ute.

Jag är fortfarande väldigt trött, både mentalt och fysiskt. Jag gråter en del av ren utmattning och jag har känt mig deprimerad ett tag.
Som tur är har jag kontakt med både en läkare och en kurator som jag känner förtroende för och som jag kan prata väldigt öppet med.
Det är svårt att prata med vänner om sådana här betungande saker, många vet inte hur de ska hantera det och på nåt sätt drar jag mig för att belasta andra med allt det mörka.
Jag har en tendens till att sluta mig och hålla mig för mig själv när jag mår som sämst.

Kanske borde jag egentligen göra helt tvärtom...

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

A really hard year is now over.

The new year has just begun, totally unwritten sheets that can be filled with whatever is to come. Looking forward with both confidence and  fear but also with a little hope that maybe, just maybe, I can start to see myself as a "well" now ..
All treatments (against my breast cancer) is now over and I am now recovering myself and gather strength for everyday life that lurks around the corner. It's almost time to start working again .. but not quite yet. I'm on the sickleave for still a month and it feels very good to have a little more time.

In my current confused state of mind, I would not be to much use at work, I hardly know what day it is sometimes. I am a bit stressed by the thought that I soon will have to be "as an ordinary person".

After waving my daughter off to school , I  now fill my days with a lot of resting, book reading, tea-drinking and outdoorwalking, when it is not too cold outside.

I'm still very tired, both mentally and physically. I cry some from exhaustion and I have felt depressed for a while.Luckily, I have gotten in contact with both a doctor and a counselor that I have confidence in, I can talk very openly with them.

Sometimes it's hard to talk to friends about these difficult things, many people don´t know how to deal with it and somehow I don´t want to burden others with all this darkness.
I tend to close up and stay by myself when I feel at worst.

Perhaps I should do the complete opposite ..