Såg nyligen programmet "Sofias änglar" på kanal 5. Vilket program! Jag missade premiären när det gick på tv så jag såg det på kanal5play på nätet en kväll här i veckan.
Jag kan säga att jag är rätt blödig i vanliga fall och gråter lätt till sorgliga och sentimentala filmer. Det här programmet fick mina tårar att rinna många gånger. Det handlade om en familj där pappan, Anders, fått en obotlig hjärntumör och de får hjälp av Sofia, Johnnie och Mattias att renovera sitt hem. Nu kan de ägna sig åt kvalitetstid den tid Anders har kvar att leva istället för oro och oändliga reparationer av huset.
Jag kände igen mycket av det Anders sa i programmet, särskilt vad gäller kärleken till ens barn. Den är så obeskrivligt stor. Visst har jag i alla år älskat min dotter Tindra men efter jag fick min cancer så kan jag titta på henne och fyllas av en sådan värme och kärlek och känslorna svämmar över. Det var för hennes skull jag ville leva vidare.
När jag fick mitt cancerbesked och alla tankar kom farande, så var det inte för min egen skull jag var rädd för att dö. Nä, det var helt och hållet för min dotters skull. Jag kände att jag har gjort massor av saker, rest mycket och upplevt en hel del. Men Tindra, hur skulle det gå för henne om jag dog? Var jag redo att "lämna över" henne till hennes pappa och hur skulle hon påverkas av att växa upp utan sin mamma? Hur skulle hennes tonårsliv bli?
Sedan när de tankarna väl la sig och jag bestämde mig för att ta mig igenom alla behandlingar, då fanns inte alternativet att inte leva vidare. Alla läskiga tankar tryckte jag bort, jag var tvungen att klara det här för min dotters skull.
Nu försöker jag göra olika saker med Tindra, även om jag ofta gjorde det förut oxå så betyder det mer nu på något sätt. Vi umgås mer, åker och fikar på konditori efter hennes skoldag eller ser på film tillsammans. Vi lekte med barbiedockor en eftermiddag och hon tyckte det var jättekul att leka med mig istället för en kompis. Tindra ville att vi skulle leka med barbie igen redan dagen efter och jag sa att hon kunde väl ringa granntjejen och fråga om hon ville komma över men Tindra sa att det var roligare att leka med mig!
Den glädje man ser i hennes ögon är så smittande och jag fascineras av barns förmåga att leva i nuet. Man borde ta sig tid att leka oftare istället för alla måsten man säger att man har.
Imorgon, tisdag, sänds andra programmet av Sofias änglar, då ska jag inte missa det.
Jag kan säga att jag är rätt blödig i vanliga fall och gråter lätt till sorgliga och sentimentala filmer. Det här programmet fick mina tårar att rinna många gånger. Det handlade om en familj där pappan, Anders, fått en obotlig hjärntumör och de får hjälp av Sofia, Johnnie och Mattias att renovera sitt hem. Nu kan de ägna sig åt kvalitetstid den tid Anders har kvar att leva istället för oro och oändliga reparationer av huset.
Jag kände igen mycket av det Anders sa i programmet, särskilt vad gäller kärleken till ens barn. Den är så obeskrivligt stor. Visst har jag i alla år älskat min dotter Tindra men efter jag fick min cancer så kan jag titta på henne och fyllas av en sådan värme och kärlek och känslorna svämmar över. Det var för hennes skull jag ville leva vidare.
När jag fick mitt cancerbesked och alla tankar kom farande, så var det inte för min egen skull jag var rädd för att dö. Nä, det var helt och hållet för min dotters skull. Jag kände att jag har gjort massor av saker, rest mycket och upplevt en hel del. Men Tindra, hur skulle det gå för henne om jag dog? Var jag redo att "lämna över" henne till hennes pappa och hur skulle hon påverkas av att växa upp utan sin mamma? Hur skulle hennes tonårsliv bli?
Sedan när de tankarna väl la sig och jag bestämde mig för att ta mig igenom alla behandlingar, då fanns inte alternativet att inte leva vidare. Alla läskiga tankar tryckte jag bort, jag var tvungen att klara det här för min dotters skull.
Nu försöker jag göra olika saker med Tindra, även om jag ofta gjorde det förut oxå så betyder det mer nu på något sätt. Vi umgås mer, åker och fikar på konditori efter hennes skoldag eller ser på film tillsammans. Vi lekte med barbiedockor en eftermiddag och hon tyckte det var jättekul att leka med mig istället för en kompis. Tindra ville att vi skulle leka med barbie igen redan dagen efter och jag sa att hon kunde väl ringa granntjejen och fråga om hon ville komma över men Tindra sa att det var roligare att leka med mig!
Den glädje man ser i hennes ögon är så smittande och jag fascineras av barns förmåga att leva i nuet. Man borde ta sig tid att leka oftare istället för alla måsten man säger att man har.
Imorgon, tisdag, sänds andra programmet av Sofias änglar, då ska jag inte missa det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar