London-melankolia

En helg i början av december åkte jag till London tillsammans med sex andra tjejer och hälsade på en kompis som bor där sedan några år tillbaka.Vi har allihop arbetat tillsammans men nu har några av oss bytt jobb, bl.a. jag, och flera av oss har barn i samma ålder. Det är otroligt roligt att vi fortfarande har kontakt även om vi inte ses jätteofta. Det här var tredje gången vi åkte till London och denna gång kunde alla
"i gänget" följa med, de andra gångerna har det alltid varit ett par som inte kunnat åka.

Carnaby Street

Det brukar vara en helg fylld med glädje, skratt, shopping i mängder varvat med många fikapauser. En riktig energi-boost! De som har känt för det har även gått på musikal, denna gång var vi fyra stycken som såg "We will Rock You".

Queens musik är ju väldigt mäktig och medryckande men jag tyckte att själva musikalstoryn var rätt tunn. Vi hade tur och fick tag på bra parkettbiljetter till riktigt bra pris.

Till skillnad mot förra året...då skulle vi gå på "Grease" och trodde att vi hade gjort ett klipp då vi kom över billiga balkongbiljetter. Vi blev rejält lurade...vi var fyra stycken då med och kom till teatern med stora förväntningar...när vi började leta efter vår rad fick vi gå högre och högre upp och hamnade till slut allra högst upp, precis under taket! Det var fruktansvärt brant och man fick nästan svindel och allteftersom showen pågick blev det oxå väldigt kvavt och varmt däruppe. Skådespelarna/artisterna var små som knappnålshuvuden men musiken var förstås bra!
Som vi har skrattat åt det där..och i år dubbelkollade vi sittplatsernas placering extra noga..:-)

Karusell på Julmarknad i Hyde Park









Det var när jag kom hem från den här helgen jag förstod hur dåligt jag egentligen mår. Jag märkte där att jag inte var mig själv, jag hade inte någon direkt lust att prata trots att jag inte sett de andra på länge. Jag kände mest för att bara "hänga med" och hade ingen glädje i kroppen. På dagarna tryckte jag tillbaka tårar som vällde upp i ögonen utan förvarning och på nätterna låg jag och grät, tyst, för att inte väcka de jag delade rum med..

Jag har fått höra att det inte syns på mig hur dåligt jag mår. Man sminkar sig, klär på sig, skrattar åt skämt och håller fasaden uppe, trots att man egentligen inte deltar, man är bara med...
Det har väl lite att göra med att man inte vill belasta andra och dessutom ville jag inte "förstöra" den här helgen, den är så viktig för oss alla. Den är som en välbehövlig paus från allt vardagsslit, att bara få komma bort lite och tänka på sig själv några dagar.

En händelse på hemresan visade mig oxå hur skör jag var just då. När vi hade checkat in och precis skulle gå igenom säkerhetskontrollen så hittade jag inte mitt boardingcard, jag fick lätt panik och började tömma min handväska ut och in men var säker på att jag inte hade stoppat ner det där. Jag gick tillbaka till incheckningsdisken och kollade på golvet överallt men det låg ingenstans. De andra tjejerna hade redan börjat köa till säkerhetskontrollen och jag ropade på den enda som jag såg var kvar. Jag gick fram till henne och började gråta, sa att jag inte fixade det här. Hon lugnade mig och började fråga runt bland personalen, som förstås hade hittat det och lagt det på en hylla. Jag stoppade boardingcardet i mitt pass, som jag alltid gör men det måste ha glidit rakt igenom.

Jag var alldeles skärrad och skakig en lång stund efteråt och jag insåg hur låg stresstolerans jag har nu. Minsta lilla som "går fel" och jag brister.
Dagen efter vi kom hem så sov jag jättemycket, det var som att kroppen behövde ta igen sig efter all anspänning som resan innebar.