Jag har i många år sagt att Gud ger en de prövningar en människa tål...
Jag undrar bara varför det ska vara så orättvist fördelat? Vissa människor verkar få så väldigt många fler prövningar att ta sig igenom än andra.
För ungefär ett år sedan förstod jag att jag var tvungen att söka vård för mitt bröst, som hade börjat blöda ur bröstvårtan. Den hade även vuxit sig tre gånger större än den andra bröstvårtan. När jag så småningom efter många undersökningar fick beskedet att det var bröstcancer, tänkte jag ; Inte det oxå...
De som känner mig och vet hur min livshistoria ser ut vet att jag har gått igenom många tuffa saker/prövningar. Det skulle vara så skönt att få glida på en räkmacka någon gång istället för att få kämpa sig genom livet.
Beslutsam som jag är, var det bara att bita ihop och se till att ta sig igenom de tuffa behandlingarna. Det var bara ytterligare en prövning. Jag minns att jag tänkte att det räcker nu, det här får bli den sista för jag orkar inte mer.
En läkare sa till mig att det är ingen idé att ödsla energi på att fundera över varför man fått cancer, utan att man skulle se framåt istället och fokusera på behandlingen. Det tog jag fasta på.
Nu har det gått ett par månader sedan jag avslutade strålbehandlingen och jag känner mig starkare för var dag som går. Nu ska jag efterbehandlas genom att ta en anti-östrogentablett om dagen i fem år. Den ska motverka att cancern kommer tillbaka.
Jag hälsade på på mitt jobb förra veckan och fick frågan om jag var frisk nu. Det är en väldigt svår fråga att svara på. Det känns som om man är i något slags vakuum just nu. Friskförklarad blir jag inte förrän om tidigast fem år, under förutsättning att jag inte har fått något återfall under den tiden.
Man får försöka lära sig att leva med rädslan över att cancern hela tiden lurar någonstans i kroppen och att man inte vet om/när den slår rot igen.
Det bästa man kan göra är att intala sig att man är frisk nu. Jag måste anse att jag är frisk så länge ingen (läkare) säger något annat. Det är inte lätt.
Jag undrar bara varför det ska vara så orättvist fördelat? Vissa människor verkar få så väldigt många fler prövningar att ta sig igenom än andra.
För ungefär ett år sedan förstod jag att jag var tvungen att söka vård för mitt bröst, som hade börjat blöda ur bröstvårtan. Den hade även vuxit sig tre gånger större än den andra bröstvårtan. När jag så småningom efter många undersökningar fick beskedet att det var bröstcancer, tänkte jag ; Inte det oxå...
De som känner mig och vet hur min livshistoria ser ut vet att jag har gått igenom många tuffa saker/prövningar. Det skulle vara så skönt att få glida på en räkmacka någon gång istället för att få kämpa sig genom livet.
Beslutsam som jag är, var det bara att bita ihop och se till att ta sig igenom de tuffa behandlingarna. Det var bara ytterligare en prövning. Jag minns att jag tänkte att det räcker nu, det här får bli den sista för jag orkar inte mer.
En läkare sa till mig att det är ingen idé att ödsla energi på att fundera över varför man fått cancer, utan att man skulle se framåt istället och fokusera på behandlingen. Det tog jag fasta på.
Nu har det gått ett par månader sedan jag avslutade strålbehandlingen och jag känner mig starkare för var dag som går. Nu ska jag efterbehandlas genom att ta en anti-östrogentablett om dagen i fem år. Den ska motverka att cancern kommer tillbaka.
Jag hälsade på på mitt jobb förra veckan och fick frågan om jag var frisk nu. Det är en väldigt svår fråga att svara på. Det känns som om man är i något slags vakuum just nu. Friskförklarad blir jag inte förrän om tidigast fem år, under förutsättning att jag inte har fått något återfall under den tiden.
Man får försöka lära sig att leva med rädslan över att cancern hela tiden lurar någonstans i kroppen och att man inte vet om/när den slår rot igen.
Det bästa man kan göra är att intala sig att man är frisk nu. Jag måste anse att jag är frisk så länge ingen (läkare) säger något annat. Det är inte lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar