Tidigare idag var jag ute och gick en promenad. Jag valde att gå längs med skogskanten i Hågadalen mitt emot Gottsundagipen. Det var ett tag sedan jag gick där och det var lite besvärligt. Minusgrader varvat med töväder hade gjort promenadvägen mycket ojämn och bucklig. Det krävdes hög koncentration för att inte halka omkull hela tiden.
I det här området är det många skidåkare och ridekipage ute och rör sig, så man får se upp både åt höger och vänster. Det är ju närapå dödsstraff om man råkar gå i ett skidspår, så promenerande och ridande får göras på samma stig. Nu på vintern är det väldigt begränsat utrymme eftersom det är så mycket snö.
Idag hade jag min mp3-spelare med musik med mig, det brukar jag vanligtvis inte ha. Jag hade bara en hörlur istoppad, just för att kunna höra vad som hände runtomkring mig. Jag gick ett tag och det var lugnt och stilla, mycket avkopplande och bara någon enstaka skidåkare susade förbi. Jag stoppade i den andra hörluren oxå när en av mina favoritlåtar kom, I Gotta Feeling med Black Eyed Peas. Den får mig alltid på så bra humör.
Jag hann inte gå många meter förrän jag hörde ett dovt "brummande" ljud bakom mig och jag vände mig om för att se efter vad det var som lät.
Jag såg ett stort brunt hästhuvud komma farande mot mig och sedan blev jag omkullknuffad av hästens framrusande kropp. Jag tappade balansen och ramlade raklång baklänges.Tur att det var så mycket snö att falla på, jag gjorde inte illa mig alls och det gick så fort att jag knappt hann reagera. Jag såg bara en massa hovar som lyckligtvis inte trampade på mina fötter och ben. Kvinnan som satt på hästen lyckades få stopp på den ca tio meter längre fram. Först trodde jag att hon bara skulle rida vidare för hon vände inte på huvudet. När hon stod still med hästen vände hon sig mot mig och frågade hur det gick. Jag försäkrade att det gick bra, att jag mest blivit chockad eftersom jag inte hört dem. Hon sa att man skulle behöva en tuta ibland och sen travade hon vidare på stigen.
Hon betedde sig som om hon ägde stigen och travade väldigt fort. Den här stigen slingrar sig längs skogskanten och har många krökningar, man ser alltså inte så långt fram. Det gjorde att hon kunde rida ikapp mig väldigt fort utan att jag märkte det. Jag uppfattade inte att hon försökte stanna upp hästen över huvud taget när de sprang på mig, då borde ju hästens huvud ha lyfts upp av stramare tyglar men så var det inte. Nosen pekade neråt och var i jämnhöjd med min axel och hästens riktning var rakt på mig.
Lite märkligt att man inte skrittar och tar det lugnt på en sådan stig, kan jag tycka.
I det här området är det många skidåkare och ridekipage ute och rör sig, så man får se upp både åt höger och vänster. Det är ju närapå dödsstraff om man råkar gå i ett skidspår, så promenerande och ridande får göras på samma stig. Nu på vintern är det väldigt begränsat utrymme eftersom det är så mycket snö.
Idag hade jag min mp3-spelare med musik med mig, det brukar jag vanligtvis inte ha. Jag hade bara en hörlur istoppad, just för att kunna höra vad som hände runtomkring mig. Jag gick ett tag och det var lugnt och stilla, mycket avkopplande och bara någon enstaka skidåkare susade förbi. Jag stoppade i den andra hörluren oxå när en av mina favoritlåtar kom, I Gotta Feeling med Black Eyed Peas. Den får mig alltid på så bra humör.
Jag hann inte gå många meter förrän jag hörde ett dovt "brummande" ljud bakom mig och jag vände mig om för att se efter vad det var som lät.
Jag såg ett stort brunt hästhuvud komma farande mot mig och sedan blev jag omkullknuffad av hästens framrusande kropp. Jag tappade balansen och ramlade raklång baklänges.Tur att det var så mycket snö att falla på, jag gjorde inte illa mig alls och det gick så fort att jag knappt hann reagera. Jag såg bara en massa hovar som lyckligtvis inte trampade på mina fötter och ben. Kvinnan som satt på hästen lyckades få stopp på den ca tio meter längre fram. Först trodde jag att hon bara skulle rida vidare för hon vände inte på huvudet. När hon stod still med hästen vände hon sig mot mig och frågade hur det gick. Jag försäkrade att det gick bra, att jag mest blivit chockad eftersom jag inte hört dem. Hon sa att man skulle behöva en tuta ibland och sen travade hon vidare på stigen.
Hon betedde sig som om hon ägde stigen och travade väldigt fort. Den här stigen slingrar sig längs skogskanten och har många krökningar, man ser alltså inte så långt fram. Det gjorde att hon kunde rida ikapp mig väldigt fort utan att jag märkte det. Jag uppfattade inte att hon försökte stanna upp hästen över huvud taget när de sprang på mig, då borde ju hästens huvud ha lyfts upp av stramare tyglar men så var det inte. Nosen pekade neråt och var i jämnhöjd med min axel och hästens riktning var rakt på mig.
Lite märkligt att man inte skrittar och tar det lugnt på en sådan stig, kan jag tycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar