Det nya året har precis börjat, helt oskrivna blad som kan fyllas med vad som helst framöver. Ser framåt med tillförsikt, en viss rädsla men oxå med ett litet hopp om att kanske, kanske kan jag börja se mig själv som "frisk" nu..
Alla behandlingar (mot min bröstcancer) är nu över och jag håller som bäst på att återhämta mig och samla krafter till vardagen som lurar runt hörnet. Det är snart dags att börja jobba igen..men inte riktigt än. Jag är sjukskriven en månad till och det känns väldigt skönt.
I mitt nuvarande förvirrade tillstånd skulle jag inte göra så mycket nytta på jobbet, jag vet knappt vad det är för dag ibland. Jag blir lite stressad av tanken på att jag alldeles snart måste fungera "som en vanlig människa".
Efter att ha sett till att min dotter kommer iväg till fritids/skola så fyller jag dagarna med bl.a. vila, bokläsande, te-drickande och promenader, när det inte är för kallt ute.
Jag är fortfarande väldigt trött, både mentalt och fysiskt. Jag gråter en del av ren utmattning och jag har känt mig deprimerad ett tag.
Som tur är har jag kontakt med både en läkare och en kurator som jag känner förtroende för och som jag kan prata väldigt öppet med.
Det är svårt att prata med vänner om sådana här betungande saker, många vet inte hur de ska hantera det och på nåt sätt drar jag mig för att belasta andra med allt det mörka.
Jag har en tendens till att sluta mig och hålla mig för mig själv när jag mår som sämst.
Kanske borde jag egentligen göra helt tvärtom...
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
A really hard year is now over.
The new year has just begun, totally unwritten sheets that can be filled with whatever is to come. Looking forward with both confidence and fear but also with a little hope that maybe, just maybe, I can start to see myself as a "well" now ..
All treatments (against my breast cancer) is now over and I am now recovering myself and gather strength for everyday life that lurks around the corner. It's almost time to start working again .. but not quite yet. I'm on the sickleave for still a month and it feels very good to have a little more time.
In my current confused state of mind, I would not be to much use at work, I hardly know what day it is sometimes. I am a bit stressed by the thought that I soon will have to be "as an ordinary person".
After waving my daughter off to school , I now fill my days with a lot of resting, book reading, tea-drinking and outdoorwalking, when it is not too cold outside.
I'm still very tired, both mentally and physically. I cry some from exhaustion and I have felt depressed for a while.Luckily, I have gotten in contact with both a doctor and a counselor that I have confidence in, I can talk very openly with them.
Sometimes it's hard to talk to friends about these difficult things, many people don´t know how to deal with it and somehow I don´t want to burden others with all this darkness.
I tend to close up and stay by myself when I feel at worst.
Perhaps I should do the complete opposite ..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar