Bil-problem

Idag tog jag äntligen tag i problemet med min bil som inte har velat starta sedan vi hade 20 minusgrader i flera dagar. Batteriet är så gott som helt urladdat och idag kopplade jag på en batteriladdare för att få igång lilla pärlan igen.
Det är i sådana här lägen jag saknar en man...bilen är ett av mina begränsningsområden, jag vill att det bara ska vara att sätta sig och köra..:-)
Så när den krånglar tycker jag att det är fruktansvärt jobbigt och jag blir stressad bara av tanken på att öppna motorhuven. Jag har aldrig gillat att sätta fast startkablar eller batteriladdare på batteriet, jag är rädd för att det ska slå gnistor..

Det här är den tredje bilen jag har och jag fick hjälp av en väninnas man när jag köpte den. Det var han som hittade den åt mig och det har varit en glädje att köra den ända sedan köpet. Det är en "guld"-färgad VW Golf (-02).

(På utflykt till Oslo, Eurovision Song Contest)

Min första bil var en liten röd Mazda 323 (-86) och det var ren lycka när jag fick den, som en överraskning av min exman. Vi hade precis köpt ett hus en bit utanför stan och var i behov av två bilar.
Han hade köpt bilen i smyg av en kollega och gömde den bakom garaget när han kom hem med den. Sedan la han nyckeln under en upp- och nervänd blomkruka på gräsmattan och sa åt mig att lyfta på krukan. Eftersom han alltid håller på att fånga olika djur så var jag övertygad om att det var en slemmig padda eller nåt liknande därunder, så jag var rätt motvillig till att lyfta på krukan.
När jag sedan hittade bilnyckeln så utförde jag nån konstig glädjedans och skrattade hejdlöst. Min egna bil! Jag minns än idag den känsla av frihet jag hade när jag kort därefter körde upp till Dalarna en helg.

Min andra bil var en citrongul Audi Avant (-94) som vi köpte när jag var gravid för att jag skulle köra en säkrare bil när bebisen kommit. Jag trivdes jättebra med Audin och den fick hänga med länge, kanske lite för länge. Den fick ett diffust elfel som gjorde att den helt plötsligt inte gick att starta och dessutom kunde den lägga av mitt i en körning- jätteläskigt! På slutet hatade jag att köra den för man visste aldrig när den skulle få för sig att stanna.
Den värsta gången var en fredag på väg hem efter jobbet. Jag var fredagstrött och det gnälliga barnet i baksätet likaså. Vi hade varit och storhandlat inför helgen, hade både kyl- och frysvaror med oss. På väg in i en rondell så händer det...lamporna på instrumentpanelen slocknar och det finns inget annat att göra än att styra in till vägkanten. Vi stod inte bra till där och jag kände bussarnas irritation när de fick väja undan. I det läget fick jag kämpa för att inte börja gråta och skrämma upp Tindra där bak. Jag ringde till den ende jag kom på som kunde finnas i närheten, min exman, men han hade tyvärr ingen möjlighet att komma till undsättning.
Bilen brukade starta igen efter en stunds vila, ibland så lång tid som upp till 45 minuter...det var bara att sitta och vänta..
Då stannade en bil på andra sidan vägen och en man kom över och frågade om vi behövde hjälp. Han och hans familj bogserade hem oss. Fredagsmyset var räddat!